Götabiblioteken

Med sin andra del av Vikbodagbok, som kom ut i somras på det välrenommerade förlaget Natur&Kultur, befäster Ola Klippvik en position som skönlitterär författare av god kvalitet.

I den aktuella boken möter Vikbolandet världen och vice versa. Storpolitik blandas med vardagens bekymmer - och glädjeämnen. Det är en väl genomarbetad avvägning som ger upphov till en dynamisk spänning i de korta texterna.

Formel efter vilken Salongen redigeras.

Exklusiv.
Vilket för tillfället tar sig uttryck i läsningen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, pocketupplagan givetvis.

Logg #1: Inledande Swanns världs första kapitel avslutas med den till leda anförda minnespassagen utlöst av te och kakor. Mer imponerande är de därpå följande beskrivningarna, bl a av kyrkan i Combray.
Logg #2: Den "utsökte" författaren Bergottes stil sägs kännetecknas av melodisk böljegång, äldre och vindlande uttryck, en sträv accent i sorgsna avsnitt.  Bergotte förefaller vara uppdiktad och - förmodar jag - modellerad efter P. själv.
Logg #3: Märklig scen när berättaren vaknar i sluttningen utanför mademoiselle Vinteuils fönster genom vilket han bevittnar dennas laddade möte med vänninan. Sublimt och direkt på en gång. Svårtolkat.
Logg #4: Kort prov på tät stil- och översättningskonst: "Madame Verdurin kände att hon genom denne ende otrognes fövållande hindrades att förverkliga den andliga enheten i den 'lilla stamtruppen'".
Logg #5: Swanns och Odettes kärlekshistoria över 220 tättskrivna sidor får den tid och plats som anses befogad. Utförligt, ingen brådska, mån om detaljer låter P. berättelsen snirkla efter sina egna villkor.
Logg #6: Så avslutas delen först av en omsorgsfull parkpromenad och slutligen i en sorgesam återblick på den svunna världens oåterkalleliga hädangång en sorts antediluviansk dröm ersatt av modernismens stål.